captain

Vi pratade igår, jag och Lisa. Jag föreslog kognitiv beteendeterapi.
Hon spottade på det, hon sa att hennes problem ligger djupare rotat än så.
Jag vill ge det ett försök sa jag.
Jag berättade för henne att jag trodde att hon möjligvis lider av ett tvångssyndrom, som enkelt skulle kunna behandlas med denna form av terapi.
VAD fräste hon...VAD?
Ja...jag tror du lider av ett tvångssyndrom att göra mitt liv till ett rent helvete. Hänger du inte i gardinen så stripp ålar du dig ner för min vägg. Detta är inte normalt sa jag till henne.
Vi kan väl börja med att prata om när du springer på bakbenen efter människor du inte tycker om?

Lisa: Jaha...detta är ett problem?
Jag: Det känns som om du har svårt att släppa in katter och människor i ditt liv.
Lisa: Det skulle jag inte säga, nej.
Jag: Du har inga vänner Lisa, varför?
Lisa: Jag är kanske ingen teamplayer då.
Jag: Det har framkommit att du lider av "mjölkmage" är det därför du känner dig lite retlig?
Lisa: Retlig?
Jag: Jo men kom igen nu, du är lite...lite småtetig.
Lisa: Jasså? och detta kommer från käften som stör sig på när nån annan andas för högt?
Jag: Hantera ilskan nu Lisa, vänd den till något bra istället.
Lisa: Om jag vore du skulle jag sova med ett öga öppet inatt...
Jag: du visar inga framsteg Lisa, jag känner av en sköld.
Lisa: Snälla sluta vara dum i huvudet så jag kan forsätta sova bort mina dagar i lungnan ro.
Jag: Du är trött Lisa, vi fortsätter imorgon.
Lisa: du kommer inte möta någon morgondag.
Jag: godnatt.
Lisa: forevvvvvvvvver.